tisdag 14 maj 2013

Predikoutmaning dag två



Nu kommer del två i vår sjudagarsutmaning att skriva en predikan på en vecka! Missade du gårdagens inlägg så finner du det i arkivet till vänster. Rubriken är En sjudagarsutmaning. Nu kör vi på med nästa steg! :)

TISDAG:  TROUBLE AND GRACE

Idag ska vi börja bygga broar mellan texten och vår egen tid, och för att göra det måste vi identifiera vad Wilson kallar trouble and grace, alltså ungefär bekymmer och nåd. Men innan vi gör det ska vi redovisa resultatet av hemläxan från igår. Vi har fått en respons via Facebook: ” Jag tänker spontant på Petrus som predikanten. Hur talade han? Om du var honom, hur skulle du talat till vår tid om samma sak? Vad är motsvarigheten i vår tid?” Detta är en spännande tanke men den tänker jag dock vänta med tills onsdag, då vi tydligare ska ta tag i vår egen samtid.

Detta är min läxredovisning från igår:

Jag föreställer mig en öppen plats, att Petrus står bland de andra lärjungarna och talar till ”judarna”, det vill säga de som hade samlats i Jerusalem för påskfirandet. Jag har inte tänkt så mycket på det som står i slutet, om tecknen på himlen och på jorden. Texten är prosa och till formen ett tal. I sitt ursprungliga sammanhang ser jag det som ett faktiskt tal som Petrus höll. Som skriven text har den lästs i kyrkor och kristna sammankomster, och jag tänker att orden har haft förmanande funktion – betänk den yttersta tiden. Vad Gud gör är utgjuter sin ande över sina tjänare och räddar dem som tillber Guds namn. Nyckelbegrepp jag ringar in är:

  • judar - i synnerhet i Johannesevangeliet används termen jude i motsats till kristen, och man kan kanske misstänka att detsamma gäller här
  • profeten - i evangelierna citeras olika ställen ur Gamla testamentet och i synnerhet profeterna för att visa att deras utsagor har förverkligats genom Jesus
  • utgjuta - att hälla ut, att tömma ut
  • ande - på både hebreiska och grekiska är ordet för ande och vind detsamma, på hebreiska ruach och på grekiska pneuma; Guds ande har varit närvarande i skapelseverket och fungerar som en från Gud utgående verksam kraft vid sidan av Guds ord
  • tecken
  • Herrens dag - den dag då Gud gör sitt sista och yttersta ingripande i världen, i kristendomen förknippad med Jesu återkomst. Förekommer hos Hosea och Joel och andra profeter och i nytestamentliga brev. Beskrivs omväxlande bl.a. som Herrens vredes dag. Dagen ska komma överraskande, "som en tjuv om natten". Kan också beteckna söndagen och förekommer i den betydelsen i Uppenbarelseboken.
  • Herrens namn - namnet förknippas med bärarens ära, minne och förmåga. Att göra något i Herrens namn är att göra det med Guds auktoritet. Att åkalla Guds namn är att tillbe Gud själv. Att missbruka eller kränka Herrens namn är inte bara att tala illa utan att handla mot Guds vilja.*


Före texten har lärjungarna samlats på pingstdagen och fylldes av helig ande och började tala alla olika språk som de tillresta judarna talade. Efter texten fortsätter Petrus’ tal och effekten blir att många berörs av hans ord och tar emot dopet. Det berättas också att apostlarna gör tecken och att de troende fortsatte samlas och levde i egendomsgemenskap.
Jag ser en stegring i fem steg i texten. Först tar Petrus till orda och talar till den stora mängden av tillresta judar. Därefter citerar han Joel om hur Gud ska utgjuta sin ande över sina tjänare och tjänarinnor i de sista dagarna så att de ska profetera och hur stora tecken ska synas på himlen och på jorden innan Herrens dag kommer. Slutpoängen är att den som åkallar Herrens namn blir räddad.

  1. Petrus tar till orda
  2. Herren utgjuter sin ande – profeterar
  3. Tecken ska synas på himlen och på jorden
  4. Herrens dag kommer
  5. Den som åkallar Herrens namn ska bli räddad

Den tydligaste parallellen är till Joel 2:28-32 som säger i stort sett samma sak men med annan ordalydelse. Den största skillnaden är att det hos Joel står att ”Det skall komma en tid…”, inte att det uttryckligen är den yttersta tiden. Jag ser också en parallell till Jesaja 6:10-11 där det talas om att folket ska förstockas och ingenting se, ingenting höra och inte vända om och bli botade – inte förrän städerna ligger i ruiner och landet ligger öde.
Domen i texten är att den yttersta dagen kommer och att ett skeende som leder dit är igångsatt genom de händelser som har skett. Det mänskliga tillkortakommande som anspelas på är vår oförmåga att se vad som händer. Människorna – och därmed vi – förväntas att inse vad som håller på att hända och att omvända sig och åkalla Herrens namn. Guds kärlek syns i att han gör så att alla människor får syner och profeterar så att de ser vad som sker och kan vända om. Det verb som uttrycker detta är att Gud utgjuter sin ande, dvs tömmer ut sig själv över oss. Kopplad till korset och uppståndelsen talar texten om ett nytt hopp, en ny möjlighet inför ett stort hot och ett löfte om att Gud kommer att fortsätta att ingripa till människornas räddning.
Min theme sentence blir denna: Gud räddar. Vilket är passande eftersom namnet Jesus betyder ”Herren räddar”.

Nu till läxan till imorgon:
Som sagt ovan ska vi nu identifiera trouble och grace i texten, problem och nåd. Räddning om man så vill. Begreppen motsvarar vad vi annars kallar lag och evangelium. Trouble är alltså ”problemet”, Guds dom eller det faktum att världen är fallen och att det följaktligen finns mycket lidande i världen. Grace är det hoppfulla. Grace är att Gud förlåter och sänder sin son för att ta på sig människornas skuld, att Gud kastar omkull världens makter och verkar genom människor för att visa en ny skapelse. Gud gör slut på det gamla och skapar något nytt. Wilson ställer upp ekvationen hopp = trouble + grace, där grace är större än trouble (grace > trouble). Trouble leder till korset, korset väcker hopp.
                      Vår uppgift är att göra en lista över saker som är angelägna i texten. I korthet: vad händer, vad sägs? När vi har en sådan lista ska vi avgöra punkt för punkt om det är frågan om trouble eller grace. Är det något som ställer till problem eller något som inger hopp? Markera detta punkt för punkt. Detta är steg ett. Steg två är att börja bygga broar över till oss själva genom vad Wilson kallar transposing. Det innebär att varje punkt på listan ”översätts” till att gälla oss och vår tid. På så sätt översätts textens angelägenheter till predikans. Wilson använder Jesajas kallelse i Jesaja 6 som exempel. I texten finner han följande angelägenheter:

Kung Ussia har dött. Detta är trouble (t).
Landet hade sorg. (t)
Jesaja hade en vision. Detta är grace (g).
Herren uppenbarade sig för Jesaja. (g)
Osv.

I steg två översätter han dessa punkter såhär:

Textens angelägenhet, T: Kung Ussia har dött. (t)
Predikans angelägenhet, P: Många dör idag, eller härskare dör, makter förgår (t)
T: Landet hade sorg. (t)
P: Många sörjer, eller nationer sörjer, eller världen saknar riktning (t)
T: Jesaja hade en vision. (g)
P: Kristus är vår vision. (g)
T: Herren uppenbarade sig för Jesaja. (g)
P: Gud uppenbarar sig för oss. (g)
Osv.

Försök nu att göra på motsvarande sätt med den text vi har att arbeta med. Tips från coachen: Vill du kan du parafrasera vers för vers eller till och med halvverser för att mer kärnfullt säga vad som sker eller sägs. Och det du ska göra är alltså att överföra det som sägs till att gälla oss eller vår tid enligt det mönster som visas ovan. Kom ihåg att du alltid kan fråga om du undrar vad som menas. Lycka till!

*För den som vill ha en grundlig kunskap om detta rekommenderas boken Namnet och närvaron av Tryggve Mettinger.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar