Vem vågar säga halleluja?

I en artikel på ledarplats i Kyrkans tidning citerar Barbro Matzols teologen och forskaren Patrik Hagman vid Åbo akademi i Finland. I boken Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället försöker han se en väg framåt för folkkyrkorna i Norden. Och hans recept är att sluta se problemet med vikande medlemssiffror enbart som ett konsumentproblem och ange verksamhetsutbudet som enda skäl till medlemskap. Man måste våga ställa tuffa frågor – teologiska frågor – kring kyrka och kristen tro. Hagman problematiserar våra låga trösklar och vår ovilja att vara exkluderande. För mig har de låga trösklarna inneburit att alla ska känna sig välkomna in. Inte att vi som kyrka inte ska våga stå för något. Med risk för att låta självmotsägande tror jag att vi måste våga vara tydliga med var vi står och därmed riskera att nån inte vill vara med. För mig är tydlighet inte detsamma som att vrida klockan tillbaka och riva upp kontroversiella beslut kring prästämbete och äktenskap – för att ta ett par tydliga exempel :) Tydlighet är inte detsamma som konservatism i mina ögon.

I Första Johannesbrevet står att Gud är kärlek och att den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Vackert. Men i samma brev står att den som syndar är djävulens barn. Vad gör vi med ett sådant yttrande? Problemet är inte att det står sådana saker i Bibeln, men det blir ett problem om vi duckar för dem. Var exempelvis Jesus en etisk lärare eller mänsklighetens frälsare? Svaret är att han var båda! Vad Jesus lärde kan aldrig skiljas från vad han gjorde. Jesus måste dö på korset för att människornas skuld var så stor att de själva inte kunde betala den. Det låter tufft, men det är ju bara att se sig omkring och konstatera att vi inte klarar av att vare sig ta hand om varandra eller den värld vi lever i. Han uppstod för att visa oss en väg ut, ett sätt att bryta den destruktiva onda cirkeln. Fortsättningen på den Bibelvers jag citerade ovan är att Guds verk har uppenbarats för att utplåna djävulens verk. För varje kraft finns en motkraft. Patrik Hagman menar att en möjlighet för kyrkan är att vara en ”kontrastgemenskap”, och det saknas sannerligen inte saker i vårt samhälle som behöver kontrasteras. En gemenskap där det är andra saker som värderas än makt, materialism och lönsamhet. Så utbreds Guds rike.

Jag har under mina år som teologistudent sett ett par studiekamrater lämna Svenska kyrkan och gå till andra kyrkor. Jag tror inte det enbart beror på synen på äktenskap och prästämbete. Jag tror det är frustration över en upplevd otydlighet som också jag personligen ofta känner. Vi har mycket att vara stolta över. Men vi måste våga kommunicera det tydligare. Jag tror att människor idag vill ha tydliga alternativ och alltmer vänder sig bort från dem som upplevs som otydliga och luddiga. Att vara kristen är ett ställningstagande. Vi måste våga säga halleluja. Jag vågar. Vågar du?

Mattias